Är vänskap skrämmande?

Är det skrämmande att vara någons vän?
Vad får en vän att boka av ett långväga besök
som man planerat sen ett tag tebax, helt hux flux?
Vad är det med vänskap som är så skrämmande?
Jag förstår inte faktiskt…

Jag hade planerat en resa till en vän, för att träffa
denne vännen, men framförallt för att träffa andra
vänner med under veckans gång…

O så vaknar man idag, o 2 timmar före tågets
avgång får man ett sms som säger:

“Jag har ångrat mig! Jag vill inte att du kommer hit!
Jag vill att du stannar hemma! Jag har grubblat hela
natten… Jag tror att det blir bäst så här! Kram XX”

Vad är man för en vän om man gör på det sättet?
Vad är det som är så läskigt med att träffa en vän?
Vanlig hederlig vänskap? Vad kan liksom gå fel?

Ja, jag blev rejält besviken, o är så ännu…
Men… En s.k. vän ska inte få sätta käppar i hjulet
för mig på det här sättet! Så jag kör på precis som
planerat, men åker till en annan vän på orten istället…

Jag krusar ingen…
Det är ingen mening med det!
Passar det inte så skit i det, säger jag bara!!

Då är man ingen sann vän! 

Jobb på Måndag, Resa på Tisdag…

Anställningsintervjun gick kanonbra!

På Måndag ska jag gå bredvid o lära mig “mitt nya extraknäck”…
Det är ju bara timmar jag kommer jobba här, vid ordinarie personals
sjukfrånvaro, t.ex, osv… Nåt annat har jag inte behov av, då jag har
heltidsjobb redan på min ordinarie arbetsplats…

Spännande spännande…

Sen på Tisdag drar jag iväg till Landskrona…
Det ska bli underbart!! Inte varit där på 3 månader nu…
Dessutom så råkar det ju vara så att karnevalen är i stan
precis då jag kommer ner med… Det hade jag ingen aning
om då jag bokade resan dit, kan jag ju erkänna… *glad*

Längtar efter min goa Carro o hennes goa små troll…
Kan knappt bärga mig o få komma iväg!
*behöver miljöombyte snarast*

En enorm tomhet som värker!

Bär på en enorm tomhet…

Det är en enormt tung tomhet jag bär på…

Det fanns för en inte alltför lång tid sen, någon i mitt liv som skänkte mig glädje, någon som tänkte på mig o som ville finnas där för mig, någon som verkligen försökte allt vad han kunde, att visa mig detta… Men jag förstod inte… Jag kunde inte se det, inte ta till mig det… Jag missförstod honom väldigt ofta o såg det inte för vad det var…

En fin kärlek som hade kunnat bli hur fin som helst, om jag inte missförstått så mycket o så ofta… Om inte vi missförstått så mycket o så ofta… Men vi var båda två duktiga på det, tyvärr alldeles för duktiga!

För på samma sätt som jag ofta missförstod honom, så missförstod han ofta mig, vi tänkte väldigt ofta lika, men uttryckte oss på olika sätt, så det blev svårt för den andre att förstå… Det blev som att vi pratade om olika saker, fast vi båda faktiskt sa samma sak, o kände likadant… Lika starkt… Lika intensivt!!

Allt blev helgalet o jag saknar honom verkligen som stryk…

Men nu sitter jag här… Ensam… O idag så fattas han mig, mer än nånsin!!!!!!!!! Jag älskar honom, o jag saknar o tänker på honom dagligen… Han finns alltid där i mitt hjärta o får det o slå frivolter för honom, samtidigt som jag blir hysteriskt ledsen över hela situationen… Vi har lämnat varandra, o jag har nog inte en chans att få honom åter…

Jag vågar inte ens tala om det här för honom, för jag har bränt för många broar, känns det som… Jag vet, jag är feg, men jag vågar verkligen inte… Jag bara sitter här o försöker hålla emot, för jag vågar verkligen inte ta det steget… O det gör mig oxå så otroligt ledsen o besviken på mig själv!

Jag som alltid kämpat för allt som jag håller kärt…
Men nu vågar jag inte ens tala från mitt hjärta längre…

Så jag räknade ut att jag måste försöka gå vidare… Jag måste försöka se framåt!
Försöka glömma honom, träffa nya människor, känna på hur härligt livet kan vara…igen?

Right…?
Jag har försökt dejta, försökt  gå vidare… Jag har försökt träffa nya människor för att se att det nog faktiskt kanske finns någon därute för mig… Men… För varje person jag träffat (Läs: två stycken), så har det bara blivit mer o mer tydligt för mig…

Mer o mer tydligt att jag vill inte ha någon annan än honom!!! Han har fångat mitt hjärta, han har den enda nyckeln dit, o ingen annan kommer få tillgång till den… O det gör sjukt ont i mig att erkänna det här för mig själv, men…

Vad ska man säga?
Jag vet inte vad jag ska säga, ärligt talat!

Det är la bara o fortsätta att bita i det sura äpplet…
Det finns inget annat jag kan göra…

Tyvärr!!

Jag älskar dig, M !!

Otroligt nervös, men hoppas på det bästa…

Imårrnbitti åker jag ner till Landskrona igen…

Dock så är målet för denna resa inte Landskrona, utan en anställningsintervju i Malmö på Måndag f.m… Så jag behöver komma ner till Skåne imårrn för att enkelt hinna till intervjun i tid på Måndan sen… Denna resa är lite speciellt i sig… Känns jättekul med anställningsintervjun, men… Känns inte riktigt lika kul som det brukar kännas inför mina besök i Landskrona, då jag hälsar på mitt älskade hjärta efter att ha längtat efter honom i närmare en månad, varje gång vi ses… Jag längtar efter mitt hjärta, men…

Jag vet inte om han är min älskling längre, då jag varit otroligt okänslig o alldeles urbota korkad! O det mest idiotiska med alltsammans är att jag verkligen inte förstått det under tiden jag varit det! Det är nu dom senaste dagarna som insikten har kommit, mer o mer, framförallt igårkväll… O jag mår riktigt kasst över hela situationen, ärligt talat, o hur allt har blivit… Jag är inte en elak människa egentligen, men mot honom har jag varit det, helt omedvetet… Jag har ifrågasatt hans känslor för mig, mer än en gång, utan att överhuvudtaget ha haft nån anledning att göra det… O nu har jag förstått hur otroligt elak jag varit, rent ut sagt… Nu är allt solklart även för mig, o jag förstår hur otroligt mycket han älskar mig!! O det gör så ont i mig att förstå det här nu, för nu förstår jag oxå hur otroligt dåligt han har mått över hur jag reagerat över vissa saker o hur jag “anklagat” honom (eller hur jag nu ska uttrycka mig)…

Jag bara hoppas att det inte är försent att jag kommit till denna insikten först nu…
Men… Det återstår att se… Det är inget jag kan påverka iallafall…

Det tog ett tag för mig att förstå, o väldigt många sårade känslor har det blivit på vägen dit… Tyvärr, jag är skitledsen över att det blivit så, men tyvärr så är det försent o göra det ogjort nu… Jag kan bara förklara att jag förstår o att allt nu verkligen kommer att bli annorlunda o hoppas på att han ser att jag verkligen menar allvar o har tänkt om på precis alla plan… O att det inte finns något som helst tvivel över hans känslor för mig längre… Inte ett uns, jag vet precis hur han känner för mig nu… Han älskar mig så otroligt jättemycket!!!

Det som skrämmer mig är att jag kanske inte kommer att bli trodd, för vi har varit i liknande situationer som den här förut, men nu är den stora skillnaden att jag faktiskt har förstått allvaret o kommit till insikt!

Ledsen över det hjärtat, men det är jag som har varit en riktig idiot… Inte du, ingen annan än jag! Jag har behandlat dig riktigt illa, många gånger, men inte förstått det då… Nu förstår jag o har kommit till en god insikt o kan göra allt bättre, helt annorlunda faktiskt… Men… Frågan är om det är försent, eller om du kan se att jag verkligen förstått denna gången o att allt verkligen har alla förutsättningar för att bli bra, från o med nu…

Ja…
Jag kan bara säga hur jag känner, o vad som händer sen, det kan jag inte råda över… Men jag hoppas o vill tro att jag kan få en allra sista chans, för jag kommer att vårda den ömt… Det kan jag skriva upp i stjärnorna…

Varför kommer man ibland inte till insikt förrän det gått på tok för lång tid?
Varför ser man inte sina fel o brister i god tid, innan dom hinner såra dom
människorna som man tycker om o inte ens vågar tänka på att förlora?

Dan före, dan före, dopparedan…igen!

Ja, då var det dax igen då…

På Fredag bär det av mot Landskrona igen…
Det ska bli så skönt att få komma tebax dit…
Har jag längtat, eller har jag längtat?
Eller bara längtat? *busler*

Resan är bokad & betald…
Det börjar vara dax att så smått börja packa igen…
Denna gånger tänker jag inte ta med mig lika mycket som sist dock
Det blev lite väl mycket kläder förra gången… Använde inte en bråkdel
av den ens en gång…

Så på Måndag eftermiddag är jag hemma igen…
Men innan avresan så ska jag nog allt hinna blogga lite mer!

Var rädd om er, mina underbara vänner!!
*kramen*

Landets krona…

På Fredag bär det av igen, då…

Tåget avgår kl 18.40 från Centralen mot Landskrona…
Ska bli så skönt att äntligen få åka tillbaka dit…
Har längtat o längtat o längtat…

Så i helgen kommer jag inte att blogga nåt alls…
Men på Måndagkväll då jag kommit hem så kanske det skrivs nån rad…
Vem vet?