Imårrnbitti åker jag ner till Landskrona igen…
Dock så är målet för denna resa inte Landskrona, utan en anställningsintervju i Malmö på Måndag f.m… Så jag behöver komma ner till Skåne imårrn för att enkelt hinna till intervjun i tid på Måndan sen… 
Denna resa är lite speciellt i sig… Känns jättekul med anställningsintervjun, men… Känns inte riktigt lika kul som det brukar kännas inför mina besök i Landskrona, då jag hälsar på mitt älskade hjärta efter att ha längtat efter honom i närmare en månad, varje gång vi ses… Jag längtar efter mitt hjärta, men…
Jag vet inte om han är min älskling längre, då jag varit otroligt okänslig o alldeles urbota korkad! O det mest idiotiska med alltsammans är att jag verkligen inte förstått det under tiden jag varit det! Det är nu dom senaste dagarna som insikten har kommit, mer o mer, framförallt igårkväll… O jag mår riktigt kasst över hela situationen, ärligt talat, o hur allt har blivit… Jag är inte en elak människa egentligen, men mot honom har jag varit det, helt omedvetet… Jag har ifrågasatt hans känslor för mig, mer än en gång, utan att överhuvudtaget ha haft nån anledning att göra det… O nu har jag förstått hur otroligt elak jag varit, rent ut sagt… Nu är allt solklart även för mig, o jag förstår hur otroligt mycket han älskar mig!! O det gör så ont i mig att förstå det här nu, för nu förstår jag oxå hur otroligt dåligt han har mått över hur jag reagerat över vissa saker o hur jag “anklagat” honom (eller hur jag nu ska uttrycka mig)… 
Jag bara hoppas att det inte är försent att jag kommit till denna insikten först nu…
Men… Det återstår att se… Det är inget jag kan påverka iallafall…
Det tog ett tag för mig att förstå, o väldigt många sårade känslor har det blivit på vägen dit… Tyvärr, jag är skitledsen över att det blivit så, men tyvärr så är det försent o göra det ogjort nu… Jag kan bara förklara att jag förstår o att allt nu verkligen kommer att bli annorlunda o hoppas på att han ser att jag verkligen menar allvar o har tänkt om på precis alla plan… O att det inte finns något som helst tvivel över hans känslor för mig längre… Inte ett uns, jag vet precis hur han känner för mig nu… Han älskar mig så otroligt jättemycket!!!
Det som skrämmer mig är att jag kanske inte kommer att bli trodd, för vi har varit i liknande situationer som den här förut, men nu är den stora skillnaden att jag faktiskt har förstått allvaret o kommit till insikt!
Ledsen över det hjärtat, men det är jag som har varit en riktig idiot… Inte du, ingen annan än jag! Jag har behandlat dig riktigt illa, många gånger, men inte förstått det då… Nu förstår jag o har kommit till en god insikt o kan göra allt bättre, helt annorlunda faktiskt… Men… Frågan är om det är försent, eller om du kan se att jag verkligen förstått denna gången o att allt verkligen har alla förutsättningar för att bli bra, från o med nu…
Ja…
Jag kan bara säga hur jag känner, o vad som händer sen, det kan jag inte råda över… Men jag hoppas o vill tro att jag kan få en allra sista chans, för jag kommer att vårda den ömt… Det kan jag skriva upp i stjärnorna… 
Varför kommer man ibland inte till insikt förrän det gått på tok för lång tid?
Varför ser man inte sina fel o brister i god tid, innan dom hinner såra dom
människorna som man tycker om o inte ens vågar tänka på att förlora?
